David Erik

"This blog has more redesigns than posts" - Any reader

The Return of the Ghost

I guess the first time I can blame unclear time schedules. This time I cut it down but deliberately kept four hours. I’ve come to enjoy the hours just after something intense, but before you are back in reality, as some kind of meditation. The Ease-out-of-the-bubble-effect.

This post goes out to those girls in that car that one time.

2016: what a year.

Okay I am not sure what I mean by that. By all means, it was pretty basic. I mostly worked, I exercised like crazy, I travelled some, and then the year was over. If you are here for the TLDR, that was it. If you are one of the few who are more curious than that, read on.

Jag sprang ett varv

Fredag. 22:00. Oktober. Åtta grader. Mörkt utöver fotbollsplanens strålkastare.
En timer på 20 minuter. Ett varv runt planen är 400 meter.

Traveling with Phil

I’m from Sweden. I stand in line politely. If I can dodge an awkward situation by being silent, avoiding conflicts, and generally be kind of passive to the surroundings, I’ll most likely do that.

Phil is not from Sweden.

The ghost of Östersund Airport

Pling!
Some airplane technician with an yellow vest is about to order something. Might as well take this opportunity to grab another freshly pressed orange juice. The staff is very friendly, but not very present. When I first arrived, I surprised both the woman working with luggage, the woman working in security and the girl in this cafeteria.

2015: work hard, rehab hard

It worked. I may have spent the majority of the first half of 2015 doing weird rehab exercises, but my foot is almost fully restored. After the summer, I tried floor ball again for the first time in 600 days, and it’s kind of silly how being able to run around chasing a little plastic ball made me so happy. Needless to day, from that day I overcompensated and joined our floor ball team AND our soccer team, begun running, playing beach volley tournaments and just generally did not adhere to the philosophy of “taking it slow in the beginning”. Sports are awesome.

Hur det gick till.

Hörde du? David har ju fullständigt tappat det, till sist.

Skidsemester (utan ena benet)

Vi har en slags nyårstradition, mina vänner och jag, att åka iväg till en liten skidort i norra Sverige. Det är en toppentradition. Verkligen. Nyår 2013 åkte vi dock istället till Paris. Eftersom jag spenderade slutet av det året på kryckor uppskattade jag detta oerhört. Fjällen må vara magiska, men med kryckor föredrar jag tusentals kullerstensgator och stentrappor över skidbackar. Lättare att få ut något vettigt från en aktivitet som faktiskt går att genomföra.

Då man hör detta, kanske man kan tro att mina kryckor var anledningen till att vi åkte till Paris istället för fjällen. Ni vet. Att mina vänner är sympatiska typer och sådär. Att de anpassade sig.

Och visst. De är sympatiska. Och underbara på alla sätt.

Men nyår 2014, då jag utöver kryckor även släpade på ett gips på vänster ben, blev resmålet återigen fjällen. Så jag vet inte om vi ska ge ut alltför mycket cred här. Eller så handlar det kanske snarare om att jag verkligen inte tänker fatta vinken och lämna dem i fred.

Mannen med hålet i foten. Och själen.

Detta är en (inte speciellt kort) återgivelse av min process att försöka laga en trasig fot. Det kanske ibland verkar som att jag insinuerar att sjukvården försenat denna process genom misstag. Men de misstag som är relevanta är främst mina egna. Oroa dig inte: jag kommer markera ut dem.

2014: a year of work

Sure, optimally speaking, all years should be different from each other. We don’t want to get stuck into some sub-optimal routine, and the chance that we have found the optimal year already seems highly unlikely (or rather, the definition of optimal year will most likely change every year).

But still. The difference between 2013 and 2014 seems kind of huge.