David Erik

"This blog has more redesigns than posts" - Any reader

Skidsemester (utan ena benet)

Vi har en slags nyårstradition, mina vänner och jag, att åka iväg till en liten skidort i norra Sverige. Det är en toppentradition. Verkligen. Nyår 2013 åkte vi dock istället till Paris. Eftersom jag spenderade slutet av det året på kryckor uppskattade jag detta oerhört. Fjällen må vara magiska, men med kryckor föredrar jag tusentals kullerstensgator och stentrappor över skidbackar. Lättare att få ut något vettigt från en aktivitet som faktiskt går att genomföra.

Då man hör detta, kanske man kan tro att mina kryckor var anledningen till att vi åkte till Paris istället för fjällen. Ni vet. Att mina vänner är sympatiska typer och sådär. Att de anpassade sig.

Och visst. De är sympatiska. Och underbara på alla sätt.

Men nyår 2014, då jag utöver kryckor även släpade på ett gips på vänster ben, blev resmålet återigen fjällen. Så jag vet inte om vi ska ge ut alltför mycket cred här. Eller så handlar det kanske snarare om att jag verkligen inte tänker fatta vinken och lämna dem i fred.


Att följa med till fjällen, trots kryckor och gips, kan anses vara snudd på korkat. Det är ju inte som att fjällorter prioriterar handikapp-anpassning. De flesta som drar på sig en skada har en tendens att faktiskt göra precis tvärt om och lämna fjällen.

Men jag har ju faktiskt lärt mig att man inte ska göra som alla andra hela tiden. Och dessutom måste man väga in att mina vänner som sagt är rätt så underbara. Så vem skulle kunna tacka nej till ett femdagars äventyr i snöns och morfinderivatets tecken? Saker har en tendens att lösa sig till det bättre i sådana lägen.

Jag är medveten om att det kanske kommer kännas lite internt när jag nedan redogör för upplevelsen av mitt nyår 2014. Kanske till och med riktigt internt. Men så får det vara ibland. Min målsättning kanske är att inspirera och ge tips till andra gipsade nyårsfirare vid skidorter. Oklart hur stor den målgruppen är bland mina läsare. Men sharing is caring, och så vidare.

Dag 1.
Rullar iväg orimligt tidigt som det sig bör. En direkt fördel med att åka på roadtrip gipsad: given shotgun.

Väl framme vid skidorten blir vi oerhört imponerade av den stuga vi hyrt. (Jag blir oerhört imponerad lite senare än alla andra. Det är nämligen så att stugan ligger uppe på en liten kulle som inte går att bila upp på. Och det är inte skottat. Så jag inleder med en fem minuters snöpromenad i improviserat gipsskydd. Läget kan ses som en nackdel.) Vi har nämligen hyrt den största stugan som fanns. Vilket visar sig vara en tvåvånings-stuga som även är utrustad med fullstort kök och diskmaskin utöver alla stugiga grejer som eldstad och underbar ljudanläggning. Enligt information ska även kungen bott här vid en jaktresa. Det får man tolka som man vill.

Då det saknas hiss, och de flesta sovrummen är på övervåningen, så förpassas jag till det enda sovrummet som är tillgängligt från markplan: ett rum som genast döps till kylrummet, eftersom det inte verkar ha någon värme igång. Härligt. Får dela med J, och då han är utbildad inom elektronik lyckas han som tur var få igång värmesystemet (han stoppar in sladden till elementet).

Alla är taggade på morgondagens skidåkning så kvällen är kort. Fokus ligger mest på ett sällskapsspel som involverar kunskap om länders flaggor. Stör mig på att alla verkar kunna orimligt många flaggor. Något att ta tag i.

Dag 2.
Jag hade tagit höjd för att jag skulle spendera en hel del tid själv i vår fjällstuga, medan skidåkarna gjorde skogen osäker. Så hade storslagna planer om att hinna läsa saker. Och skriva saker. Och diverse andra gipsanpassade aktiviteter. Men jag underskattade moralen hos mina medresenärer. Av de kanske tolv skidåkarna är det idag tre som av olika anledningar (”skadad axel”, ”anlände en dag efter alla andra”, ”gillar egentligen mest stugdelen av fjällresor”) gör mig sällskap. Uppskattas.

Vi ägnar majoriteten av dagen till att memorera 120 av världens flaggor (de var alla som fanns med i spelet). Kameruns flagga, till exempel, är grön-röd-gul med en gul stjärna i mitten eftersom namnet låter som ”comearound” vilket man gör om man gör en U-sväng i ett trafikljus. Jag är övertygad om att det var mycket mer logiskt där och då.

Sverige hinner även vinna en ”dramatisk” gruppspelsmatch i ishockey-VM mot Ryssland med 3-2. Vilket vi kunde se på eftersom den här stugan har allting inklusive TV. Dock befann den sig på övervåningen, så här fick jag utöva en lite extra farlig form av motion. Stugtrappor har en tendens att vara brantare än rekommenderad standardvinkel för handikapp-anpassning.

Dag 3.
Minns ni den där tanken att jag få spendera en hel del tid själv? Dag tre hånar mig genom att erbjuda storm. Vilket innebar att liftsystemet är stängt och stugan full med folk. Kul för mig. Kanske inte riktigt lika kul för alla andra. Men vill optimistiskt tro att hänga med mig i en fjällstuga är minst lika roligt som att åka skidor.

Det arrangeras tabata-pass. Det bastas (japp, den här stugan är orimlig). Skägg trimmas. Sånt är alltid farligt. Vi hämtar upp pizza till stugan och ägnar timmar till att försöka vinna i ett spel där en radioaktiv potatis spelar en nyckelroll.

Eftersom antalet icke-skidåkande timmar nu blev fler än planerat, tar utbudet av spel slut. Detta löser vi genom att kort och gott konstruera ett nytt spel: Vänner av fakta. En kort sammanfattning: man skapar egna kategorier, skriver sina egna frågor och svar, och hamnar sedan i långa diskussioner om hur och vem som får poäng för sin kreativitet. Det är inte ens nära att jag gör spelet rättvisa med den förklaringen, för underbart var det.

H avslutar dagen med att gå in i en takbalk och skaffa en superbula. Fem plus.

Dag 4 (nyårsafton).
Den stora dagen. Inleder starkt med att väckas genom att S river ner en gardinstång på mig. Bra start. Liftsystemet är inte igång idag heller. Tre skidåkningsdagar har blivit en. Inte så kul för skidåkarna. Perfekt för oss med gips.

V försöker trixa i barnbacken och skär upp sitt ena ben med sin egna skida. Snällt att låta sjukvårdarna få något att göra dessa dagar då skidåkningen är så sparsam.

Dagens brist på riktig skidåkning verkar dock inte vara något större problem. Den resulterar i mer tid att tagga inför nyårsmiddagen, som ska serveras på restaurang en bit bort. Eftersom den dock ligger i backen så har anläggningspersonalen lovat att lösa min transport dit. Vi är i norra Sverige trots allt: att åka snöskoter till nyårsmiddag känns rimligt.

Det uppstår dock en komplikation här: När jag strax innan reservation kontaktar personalen, kan de inte längre erbjuda transport. Eftersom, citat, ”alla som skulle kunna köra är faktiskt fulla redan”.

För er läsare som har en del norrländska fördomar, varsågod.

Det finns inget annat att göra än att bege sig på en härlig skidbackes-promenad. Äventyren är ju anledningen till att vi är här, trots allt. Vi utformar ett kommunikationsprotokoll för att undvika friktionsbrist (A går före och pekar på alla extra hala fläckar) så förflyttningen går enligt planen. Tar dock säkert 20 minuter.

Då vi kommer fram visar det sig att vi är ungefär en timme försenade till vår bokning (oklart vem som hade ansvar här). Överväger att skylla det på att utlovade transporten uteblev och att jag nu ”fått kämpa i över en timme för att ta mig hit”. Kanske skulle plockat några sympatipoäng. Men jag har inte så speciellt mycket till övers för sympatipoäng. Dessutom känns det orimligt att försöka få sympatipoäng då man tar så pass idiotiska beslut som att följa till fjällen i gips. Det eliminerar liksom rätten till sympati.

När vi väl är på plats känns det ändå bra. Nyårskänslan infinner sig. Trots att restaurangen av oklar anledning inte kunde ordna fram en apelsinjuice. Men man ska väl inte vara petig.

Sammanfattningsvis kan jag definitivt rekommendera skidsemester trots gips. Ordna en enplans-stuga med möjlighet för bil att köra fram till dörren, och se till att vara övertydlig med att hela personalen inte bör inmundiga alkohol alltför tidigt, så kommer det hela mest troligt vara höjdpunkten på din gipsade fas i livet.