David Erik

"This blog has more redesigns than posts" - Any reader

Working as a Digital Nomad

”A digital nomad is someone who uses technology and the Internet to work remotely - from home, the coffee shop, Internet cafe, or even to collaborate remotely with teams anywhere in the world. These entrepreneurs & professionals frequently use new technologies like a smartphone, wifi, and web-based applications to develop location independence and earn an income wherever they live or travel.”
- Wikipedia


According to definition, I am not a digital nomad. Yet. I am still a university student, I have no automated or location independent income sources. But as a student in Computer Science, this lifestyle appeals to me. During our two weeks of traveling Europe by train, I tried the concept of having everywhere as my workplace, or in this specific case: mostly trains.

As a digital nomad, Internet and electricity is a necessity. After a while on the road, you develop a remarkable WIFI and electrical outlet-spotting ability. A cellphone plan with flatrate 3G Internet all over the world would be fabulous. Currently, using data through your cellphone is incredibly expensive and thus not an alternative. You’ll have to rely on public WIFIs in bigger cities, as well as the fact that most hostels offer some kind of Internet service.

I was surprised, however, how hard it is to find electricity. I can work without Internet, to some extent, but without power my MBP cannot. Trains within countries in western Europe usually provides at least one power outlet for every two seats. Other parts of Europe, however, does not. What surprised me most was that not even the night trains had this service - when you spend your nights in trains instead of hostels, you have basically no other time of the day to charge your stuff. If you occasionally check into a hotel, make sure to leave with power bars at max (we tried to do this in Venice and it turned out that they didn’t have any power outlets in the room - so we used the small bathroom outlet for charging. It looked ridiculous).

Every now and then though, when you have electricity, WIFI and some place to sit down, it’s easy to realize how I could work from Budapest as well as from home. Your computer will be the same, independent of where you sit in front of it. Try it out, and you will sooner or later look up from the screen, just to be surprised to find Berlin or Tokyo around you instead of your regular apartment. It’s surely is an amazing feeling.

Leaving the Comfort Zone

Due to our poor Polish language skills, we had understood approximately zero percent of what the tall serious-faced man with military uniform just had told us. However, the guy beside him held a huge electric machine that looked like some kind of card checker, so we figured this could be a good time to smile and show some passports. While the RFID chips in our passports cleared through the computer, I was trying to look around for some departure signs. Complete darkness is somehow even darker when you are at a train station in Szczecin, Poland in the middle of the night. Especially when you have seven minutes to find your night train connection to Krakow and no one understands what you are saying.

Around six minutes later, when we enter what we at least think is our compartment, we figure out that our five co-travelers for the night is a grandma with her four grandkids, who spend most of the night laughing and playing with a digital camera. The anxiety dropped quickly. But why did I even get nervous in the first place? The world is not necessarily dangerous.


Stupid comfort zone.


At one time, we were sitting in Rijeka, Croatia, hiding from pouring rain, storm and lightning. Suddenly the power went out. Rijeka train station had electrical departure signs, that now did not work. In a few hours, we had planned to leave for Ljubljana, Slovenia, a country where, according to Wikipedia, 9% of its population are alcoholics. There we would wait a few hours, and then take another train to Venice at 2:00, early Sunday morning.

At 7:00, after we’d met some fellow Swedish travelers in Ljubljana and then slept through a five hour trip to Venice, I once again tell myself that I should stop worrying for totally non-existent troubles.


Stupid, stupid comfort zone.


I usually get nervous over the smallest things. This is not always convenient (though a certain amount of anxiety can improve presentations or scene performances, for example). By constantly worrying over things that always turn out well, I spend a lot of time and energy on something totally irrelevant. To reduce this useless energy consumption, I try to put things into perspective.

Lets say I worry about arriving late with a train and thus a bus would leave without me. If this happens in Sweden, sure, it would be mildly annoying. But if it had happened in Moravica, Croatia, I would be stuck in a city I had no knowledge about, with a language I didn’t speak and a currency I didn’t have. A much bigger adventure than getting stuck in Lund, Sweden, sure, but also a slightly better reason to worry. By traveling outside of my comfort zone, I can put ordinary travel into perspective as something not worthy of my worry.

Unnecessary worry will be hard to get rid of. However, by constantly trying to push the limits of my comfort zone, the things I decide to worry about will hopefully be closer to the category of ”Is that pack of tigers about to attack me or not” or likewise.

Traveling Europe with an InterRail Global Pass

During the last two weeks, me and my friend Fredrik have been traveling through Europe. The main goals could be described as seeing Europe in general, Traveling Light, Working as a Digital Nomad, and Leaving the Comfort Zone. In short, the trip was useful in pursuing all of those. This post, however, will mostly discuss the way we chose to travel: using a special ticket, InterRail Global Pass, that gives unlimited train travel within a specific number of days.

Buying an InterRail-ticket has it’s pros and cons. The main concern is when you pay for this expensive ticket (260€) and then proceed to travel a specific route you had planned beforehand. This opens up the possibility that you could have saved money by booking just those specific tickets (tickets in eastern Europe, for example, are very cheap).

On the other hand, if you want to travel without a specific route in mind, and prefer to pick a destination based on weather, next upcoming train, or suddenly decides to stay additional days in your current location, InterRail offers this kind of freedom - which is also the way we chose to travel. Several times we arrived to the train station, just to find an appropriate departure within ten minutes. One morning, we woke up in Vienna with the intention of going to Bratislava, but found ourself on a train to Budapest just because it reduced the waiting time to zero.

Another argument against the InterRail is the fact that most high-speed train lines often requires a compulsory seat reservation - which could vary between a few Euros up to maybe 15€. However, after 14 days of train traveling through eleven countries, we only had to pay for seat reservation two times: Venice-Milano and Milano-Zürich (10€ each). Had we researched some more, we might have found some alternate travel routes for those trips as well, but we really wanted to leave Italy (a separate story).

A couchette for a night train usually requires a reservation fee (10-20€), but considering that you’ll sleep on the train that night instead of checking into a Hostel, you’ll still save some money considering that rooms usually cost even more. I don’t recommend sleeping in trains for too many consecutive nights though - the sleep you get on a train is not perfect. I also don’t recommend staying in Zürich at all, unless you’re rich. The cheapest place we could find still quickly drained our travel budget.

Traveling with an InterRail-ticket is scary at times. Instead of a ”real” ticket, you hand over a folded paper thingy with a stapled ticket within it. On this paper there are also place for you to note down all your trips (including departure/arrival-times and train numbers), something that according to the InterRail Information is mandatory for the ticket to be valid. Old croatian train conductors will look suspiciously at this mystical bundle of papers, but not once has there been any problems - instead my ticket is stamped, clipped and got random numbers written on it from train conductors all over Europe. Also note that we constantly forgot to write down our trips in the pass and only a few conductors mentioned this, so during our journey we apparently traveled four trips in Eastern Europe and no more. InterRail want you to send this information to them after the journey, for statistics and whatnot, and in exchange they send you a gift of some sorts. Due to my incredibly inefficiently documented journey, I probably won’t do that. Curious what the gift is, though.

Traveling without seat reservation will sometimes require you to NOT use a seat, if the entire train is reserved. However, this is rarely the case. When traveling with a night train from Ljubljana to Venice, the train was almost full, but we still managed to find two empty seats for the trip. A few other InterRail travelers we met on the station, however, did not and had to sit on the floor for five hours - i figure that could be uncomfortable. When we traveled through Croatia, we had literally an entire train for only four travelers (all InterRailers). Croatia, as a side note, is almost as beautiful to travel through as Switzerland. I strongly recommend you to travel those two countries during the day, the view is amazing.

When it comes to getting information from train personnel in Europe, most countries are decent english speakers. Older people in eastern Europe might not be so fluent talkers, but are often very willing to try to help anyways. To find out your upcoming train routes, simply ask at the information desks and mention that you travel with InterRail. They know almost everything and will inform you if there is any compulsory reservations needed. Some places are better than others, of course: Switzerland is known for their good service and well ordered train traffic management, and this turned out to be very true.


This post turned out huge. A short summary: InterRail is a well working system for traveling through Europe. If you plan to visit a lot of countries in the west, say France, Italy and likewise, the seat reservation costs might add up to some money. But as a traveling tool for Europe in the whole, I give it two thumbs up.

Week 4: Project over, mission...well.

Aldrig förr har så många [proteindrycker] haft så få [personer] att  tacka för så mycket [okej, jag tappade det någonstans på vägen. Kunde blivit kul].

Månaden Februari är över. Äta-som-en-dåre-projektet är över. Fyra veckor med intensivt ätande har passerat nästan lika snabbt som Spotifyreklam gör för oss Premiumister. Jag ska fira med att inte äta på ett par dagar. Eller åtminstone inte äta fler än 6 måltider/dag.

Men hur blev det med resultatet? Har hulken fått sig en lookalike [förutsatt att man begagnar sig av svartvittsyne]? Har vi lyckats muskla upp oss med 15,4 kg?


Skylla på saker kan man vara bra på om man vill. Men jag jobbar inte så. Jag tänker inte ens nämna ännu en gång att jag var rätt sjuk vecka 3 av 4, tänker inte ens föra på tal att jag blev förkyld IGEN i slutet på vecka 4. Detta är inget som förändrar resultatet. Så hur BLEV då resultatet?

I början av vecka 1 vägde jag X kg. Efter fyra veckors ätande/tränande (och detta är alltså med en total träningstid på 3,5h) väger jag nu mitt all-time-high: X+5,3 kg.

Vi kan nu analysera i evigheter huruvida 30% av målet är ett fatalt misslyckande eller om man kanske ska se målet lite som Titanic*. Vilket som så känner jag att det är dags att ta tag i nästa projekt.


*Filmen är lång, så om du ser en tredjedel har du ändå lyckats.

Week 3: [no comment]

Muskelbyggande främjas nog inte speciellt mycket av att vara sjuk.

Vecka 3 visar på detta.* 0,1 kg är den enda viktökning som skett under vecka 3, trots i stort sett opåverkad kost (kanske missade en eller två måltider under tiden jag var sjuk). Men logiskt sett så ägnar nog kroppen energi till att överleva istället för att förbereda sig själv för beach 2011.

Nya tag vecka 4: all mat som finns kvar i världen ska ätas upp. Totalt är jag nu på X + 4,5 kg. Kanske åtminstone kan sikta på att nå 5-kilosgränsen, va.


* Rent tekniskt sett så visar väl vecka 3 på att jag inte muskelbyggt, men dadadadada.

Week 2: Not awesome.

ack du kreatinvatten,
vad du lurar mig.

Det där blev en haiku som ursprungligen skulle varit en bitter mening. Så det var magiskt.

Resultatet för vecka två i ät-som-en-dåre var deprimerande: + 0,7 kg och inte ett öre mer. Åtta måltider om dagen och min vikt vägrar plötsligt att bry sig om den saken. Nu kanske man visserligen ska se 0,7kg på en vecka som rätt mycket ändå, men då inledande veckan med kreatinstart (kreatin binder en hel del vatten) gav sånt otroligt mycket bättre resultat kan man ju inte se detta som något annat än ett misslyckande. Det enda som gör saken bättre är nog att Fredrik knappt lyckades gå upp alls under vecka två. Men jag tror å andra sidan att han i hemlighet inte äter alls utan bara låtsas som en ytterst komplex plan att låta mig bli tjock ensam. Konspirationsteorierna duggar tätt. Nu återstår frågan om jag ska äta 16 måltider om dagen eller om jag helt enkelt ska nöja mig med att vara en klenis för evigt. Har snart käkat upp allt i världen.

Week 1: Awesome.

Nu blev detta visserligen en rätt sen rapport, då första veckan var genomförd redan i tisdags, men vadå. Färre dagar till nästa gång, helt enkelt. Nåväl, till saken. Operation Äta-som-en-dåre går otroligt bra:

Matchvikt efter vecka 1: X + 3,7 kg.

Trekommasju kilo. Om den ökningen skulle hålla i sig alla fyra veckorna så har jag redan fixat matten åt dig: 14,8 kg på en månad. Ohyggligt läskigt nära de omnämnda 15,4. Jag väger nu mer än jag någonsin gjort i mitt liv. Nytt personligt rekord, så att säga. Ska fira med att äta lite mer.

Tre veckor återstår. Snart är jag stark nog för att kunna lyfta upp världen och släppa den på någons huvud [bonuspoäng för om man gissar låten].

Frukost, någon?

Det har börjat.

Stämplar in på matchvikten X kg. Målet är alltså X+15,4 kg. Dagarna är 28 (Eller tekniskt sett 26 eftersom det började i tisdags). Spelet är igång. Min nuvarande måltidsplanering är ytterst komplex och resulterar för närvarande att jag är kroniskt övermätt. Min åtrå efter mat är har varit större. Matschemat finns till och med på bild:


Så där fick ni, alla som hävdade att jag inte visste hur man infogade bilder i inlägg. Dock så blev bilden aningen artistisk, så det kan vara svårt att utläsa något. Kanske lika bra. Det handlar i vilket fall som helst om otroligt många fler måltider än vanligt.

Kan komplettera med en studie av min nya tuffa (och dessutom sjukt goda) frukost. Tidigare har jag överlag börjat dagarna med en liten bunt fil, en drös med cornflakes ovanpå detta och i bästa fall några tankspridda russin som pricken över isberget.

Från igår och månad framåt äter jag följande:


Eller, ifall man inte kan visa bilder för att man sitter på en WAP-telefon:

  • En tallrik havregrynsgröt med kanel, socker, lingonsylt, mjölk
  • Två rostade bröd med smör, rökt skinka, kokade ägg
  • Ett glas Blodgrapefruktjuice
  • Ett glas Kreatin
  • En shake med mjölk och Whey-80-protein, smak banan

Om man inte skulle äta konstant resten av dagen också, så är jag övertygad om att detta skulle vara en fantastisk frukost att börja dagen med. Nu är jag dock fortfarande mätt då jag vaknar, så situationen är inte riktigt sådan.

Som avslutning kan jag säga att detta bara är början. Det känns som att jag gått upp 15 kilo på två dagar. Tvivlar på att så är fallet. Oscar vägrar låna ut sin våg, så nästa vägning blir först om en vecka. Jag väntar med spänning.

Onekligen inte mest optimalt.

Jag har skaffat mig en idol. Kanske till och med min första riktiga idol. Vill minnas att David Beckham var något av en idol, men samtidigt så kanske det bara berodde på att vi hade samma namn, vem vet. Min nya idol heter däremot inte David. Han heter Tim Ferriss och är en rätt cool typ. När jag blir stor ska jag också vara en cool typ, och resa runt i världen, och inte jobba mer än 4 timmar per vecka. Skälet till att jag blivit Tim-ist är huvudsakligen att jag läste (okej, lyssnade) på Tims bok Four-Hour-Workweek. Den är totalt awesome och alla som inte har läst den borde läsa den igår. Kan inte på något effektivt och rättvise-givande sätt beskriva vad den handlar om på ett kort blogginläggs tid, så tänker inte försöka.

Två saker till som är Tim-relaterande:

  • Jag håller för närvarande på att genomföra ett av Tims tidigare projekt: The 21-day-no-complaint-experiment. Det är onekligen intressant, och har hittills bara flyttat mitt armband sisådär 12 gånger. Nu är jag armbands-oflyttad exakt i en vecka, känns rätt bra. Väldigt givande och användbart. Try it out - if you dare.
  • Tim håller precis på att ge ut en till bok. Den verkar rätt awesome. Jag bifogar trailern:

How to steal an iPhone, #3.

Detta är den sista delen av How to steal an iPhone. Del 1 hittar du här, del 2 hittar du här.

Jag kontrar lite försiktigt med att jag faktiskt förlorat en telefon precis, och det är ju inte heller kul, va. Så återigen, dock utan några äkta motiv, frågar jag mot typ postförskott eller internetgiro-hållet.

som jag sa hade gjort de om jag inte behövt ha pengar imorgon bitti de är inget jag bara säger till dej
va vill du att jag ska göra jag säger till dej person nummer konto nummer allt du vill ha kan du få... och du blir inte lurad svär på både mitt och mitt barns liv att du inte blir det.

Här är det svårt för alla människor som inte är totalt gjorda av sten att inte vackla en aning. Att svära på sitt ofödda barns liv måste väl vara textens motsvarighet till Puppy Dog Eyes. Min totala övertygelse om människans egentliga avsikt kvarstår dock, om än aningen svagare, och jag fastslår bestämt att jag inte kommer kasta in pengar på någons konto bara sådär. Återigen, om man har det så bra ställt att man får iPhones i present, då borde man väl klara av att skrapa ihop till en resa?

tyvärr jah har inte ens till resan...=( jag får skriva till de andra att jg får gå ner i pris måste få den såld... har skrivit till fler men många har inte svarat är väl på jobbet eller nå
Men du får ha det så bra.

Också ett fantastiskt försäljningsknep. De ANDRA intressenterna ska alltså få erbjudande om billigare pris, utan att de ens fått kommentera ursprungspriset, men detta gäller inte mig, utan det får jag bara veta så där i största allmänhet. Jag kanske blir avundsjuk? Fredriks vägnar äro outgrundliga. Jag svarar med något artig avskedsfras, men behåller MSN igång. Och mycket riktigt, lite senare dyker det upp ännu ett meddelande:

ändrar du dej så hör av dej

Vad kan man säga. Jag var kanske inte tydlig nog i vår kommunikation. Som sagt, jag är ingen van internet-handlare, men det kanske är vanligt att folk som typ vägrat skicka pengar till främlingar plötsligt ändrar sig och säger, förresten, här har du två tusen spänn. Köp något kul. Men isåfall är det inte den grupp människor som jag räknar mig själv till.


Och ett antal mil in i bakhuvudet ligger ändå tanken kvar. Tanken att jag genom min brist på tilltro till mänskligheten orsakat en familjs brist på stabil inkomst via brist på resepengar till det nya viktiga jobbet, något som resulterar i en splittrad familj och en liten stackars unge som går genom livet ensam, övergiven och o-bortskämd, vilket kanske X år senare för in denne på brottets bana. Kanske var det proaktiv karma som orsakade att denna unge stal min iPhone. Vem vet.