David Erik

"This blog has more redesigns than posts" - Any reader

Leaving the Comfort Zone

Due to our poor Polish language skills, we had understood approximately zero percent of what the tall serious-faced man with military uniform just had told us. However, the guy beside him held a huge electric machine that looked like some kind of card checker, so we figured this could be a good time to smile and show some passports. While the RFID chips in our passports cleared through the computer, I was trying to look around for some departure signs. Complete darkness is somehow even darker when you are at a train station in Szczecin, Poland in the middle of the night. Especially when you have seven minutes to find your night train connection to Krakow and no one understands what you are saying.

Around six minutes later, when we enter what we at least think is our compartment, we figure out that our five co-travelers for the night is a grandma with her four grandkids, who spend most of the night laughing and playing with a digital camera. The anxiety dropped quickly. But why did I even get nervous in the first place? The world is not necessarily dangerous.


Stupid comfort zone.


At one time, we were sitting in Rijeka, Croatia, hiding from pouring rain, storm and lightning. Suddenly the power went out. Rijeka train station had electrical departure signs, that now did not work. In a few hours, we had planned to leave for Ljubljana, Slovenia, a country where, according to Wikipedia, 9% of its population are alcoholics. There we would wait a few hours, and then take another train to Venice at 2:00, early Sunday morning.

At 7:00, after we’d met some fellow Swedish travelers in Ljubljana and then slept through a five hour trip to Venice, I once again tell myself that I should stop worrying for totally non-existent troubles.


Stupid, stupid comfort zone.


I usually get nervous over the smallest things. This is not always convenient (though a certain amount of anxiety can improve presentations or scene performances, for example). By constantly worrying over things that always turn out well, I spend a lot of time and energy on something totally irrelevant. To reduce this useless energy consumption, I try to put things into perspective.

Lets say I worry about arriving late with a train and thus a bus would leave without me. If this happens in Sweden, sure, it would be mildly annoying. But if it had happened in Moravica, Croatia, I would be stuck in a city I had no knowledge about, with a language I didn’t speak and a currency I didn’t have. A much bigger adventure than getting stuck in Lund, Sweden, sure, but also a slightly better reason to worry. By traveling outside of my comfort zone, I can put ordinary travel into perspective as something not worthy of my worry.

Unnecessary worry will be hard to get rid of. However, by constantly trying to push the limits of my comfort zone, the things I decide to worry about will hopefully be closer to the category of ”Is that pack of tigers about to attack me or not” or likewise.

Traveling Europe with an InterRail Global Pass

During the last two weeks, me and my friend Fredrik have been traveling through Europe. The main goals could be described as seeing Europe in general, Traveling Light, Working as a Digital Nomad, and Leaving the Comfort Zone. In short, the trip was useful in pursuing all of those. This post, however, will mostly discuss the way we chose to travel: using a special ticket, InterRail Global Pass, that gives unlimited train travel within a specific number of days.

Buying an InterRail-ticket has it’s pros and cons. The main concern is when you pay for this expensive ticket (260€) and then proceed to travel a specific route you had planned beforehand. This opens up the possibility that you could have saved money by booking just those specific tickets (tickets in eastern Europe, for example, are very cheap).

On the other hand, if you want to travel without a specific route in mind, and prefer to pick a destination based on weather, next upcoming train, or suddenly decides to stay additional days in your current location, InterRail offers this kind of freedom - which is also the way we chose to travel. Several times we arrived to the train station, just to find an appropriate departure within ten minutes. One morning, we woke up in Vienna with the intention of going to Bratislava, but found ourself on a train to Budapest just because it reduced the waiting time to zero.

Another argument against the InterRail is the fact that most high-speed train lines often requires a compulsory seat reservation - which could vary between a few Euros up to maybe 15€. However, after 14 days of train traveling through eleven countries, we only had to pay for seat reservation two times: Venice-Milano and Milano-Zürich (10€ each). Had we researched some more, we might have found some alternate travel routes for those trips as well, but we really wanted to leave Italy (a separate story).

A couchette for a night train usually requires a reservation fee (10-20€), but considering that you’ll sleep on the train that night instead of checking into a Hostel, you’ll still save some money considering that rooms usually cost even more. I don’t recommend sleeping in trains for too many consecutive nights though - the sleep you get on a train is not perfect. I also don’t recommend staying in Zürich at all, unless you’re rich. The cheapest place we could find still quickly drained our travel budget.

Traveling with an InterRail-ticket is scary at times. Instead of a ”real” ticket, you hand over a folded paper thingy with a stapled ticket within it. On this paper there are also place for you to note down all your trips (including departure/arrival-times and train numbers), something that according to the InterRail Information is mandatory for the ticket to be valid. Old croatian train conductors will look suspiciously at this mystical bundle of papers, but not once has there been any problems - instead my ticket is stamped, clipped and got random numbers written on it from train conductors all over Europe. Also note that we constantly forgot to write down our trips in the pass and only a few conductors mentioned this, so during our journey we apparently traveled four trips in Eastern Europe and no more. InterRail want you to send this information to them after the journey, for statistics and whatnot, and in exchange they send you a gift of some sorts. Due to my incredibly inefficiently documented journey, I probably won’t do that. Curious what the gift is, though.

Traveling without seat reservation will sometimes require you to NOT use a seat, if the entire train is reserved. However, this is rarely the case. When traveling with a night train from Ljubljana to Venice, the train was almost full, but we still managed to find two empty seats for the trip. A few other InterRail travelers we met on the station, however, did not and had to sit on the floor for five hours - i figure that could be uncomfortable. When we traveled through Croatia, we had literally an entire train for only four travelers (all InterRailers). Croatia, as a side note, is almost as beautiful to travel through as Switzerland. I strongly recommend you to travel those two countries during the day, the view is amazing.

When it comes to getting information from train personnel in Europe, most countries are decent english speakers. Older people in eastern Europe might not be so fluent talkers, but are often very willing to try to help anyways. To find out your upcoming train routes, simply ask at the information desks and mention that you travel with InterRail. They know almost everything and will inform you if there is any compulsory reservations needed. Some places are better than others, of course: Switzerland is known for their good service and well ordered train traffic management, and this turned out to be very true.


This post turned out huge. A short summary: InterRail is a well working system for traveling through Europe. If you plan to visit a lot of countries in the west, say France, Italy and likewise, the seat reservation costs might add up to some money. But as a traveling tool for Europe in the whole, I give it two thumbs up.

How to steal an iPhone, #3.

Detta är den sista delen av How to steal an iPhone. Del 1 hittar du här, del 2 hittar du här.

Jag kontrar lite försiktigt med att jag faktiskt förlorat en telefon precis, och det är ju inte heller kul, va. Så återigen, dock utan några äkta motiv, frågar jag mot typ postförskott eller internetgiro-hållet.

som jag sa hade gjort de om jag inte behövt ha pengar imorgon bitti de är inget jag bara säger till dej
va vill du att jag ska göra jag säger till dej person nummer konto nummer allt du vill ha kan du få... och du blir inte lurad svär på både mitt och mitt barns liv att du inte blir det.

Här är det svårt för alla människor som inte är totalt gjorda av sten att inte vackla en aning. Att svära på sitt ofödda barns liv måste väl vara textens motsvarighet till Puppy Dog Eyes. Min totala övertygelse om människans egentliga avsikt kvarstår dock, om än aningen svagare, och jag fastslår bestämt att jag inte kommer kasta in pengar på någons konto bara sådär. Återigen, om man har det så bra ställt att man får iPhones i present, då borde man väl klara av att skrapa ihop till en resa?

tyvärr jah har inte ens till resan...=( jag får skriva till de andra att jg får gå ner i pris måste få den såld... har skrivit till fler men många har inte svarat är väl på jobbet eller nå
Men du får ha det så bra.

Också ett fantastiskt försäljningsknep. De ANDRA intressenterna ska alltså få erbjudande om billigare pris, utan att de ens fått kommentera ursprungspriset, men detta gäller inte mig, utan det får jag bara veta så där i största allmänhet. Jag kanske blir avundsjuk? Fredriks vägnar äro outgrundliga. Jag svarar med något artig avskedsfras, men behåller MSN igång. Och mycket riktigt, lite senare dyker det upp ännu ett meddelande:

ändrar du dej så hör av dej

Vad kan man säga. Jag var kanske inte tydlig nog i vår kommunikation. Som sagt, jag är ingen van internet-handlare, men det kanske är vanligt att folk som typ vägrat skicka pengar till främlingar plötsligt ändrar sig och säger, förresten, här har du två tusen spänn. Köp något kul. Men isåfall är det inte den grupp människor som jag räknar mig själv till.


Och ett antal mil in i bakhuvudet ligger ändå tanken kvar. Tanken att jag genom min brist på tilltro till mänskligheten orsakat en familjs brist på stabil inkomst via brist på resepengar till det nya viktiga jobbet, något som resulterar i en splittrad familj och en liten stackars unge som går genom livet ensam, övergiven och o-bortskämd, vilket kanske X år senare för in denne på brottets bana. Kanske var det proaktiv karma som orsakade att denna unge stal min iPhone. Vem vet.

How to steal an iPhone, #2.

Detta är del 2 av How to steal an iPhone. Del 1 hittar du här.

Vi går vidare till lite praktiska detaljer, jag frågar lite kring hur köpet ska gå till isåfall, om telefonen ska skickas till mig och betalning ska ske via typ internetgirot.se eller något annat, då jag inte hade koll överhuvudtaget hade jag väl snarare tänkt ringa Linus innan jag gjorde något som involverade pengar, men vadå. Vi lyssnar vidare. Nu dyker haken upp:

okej.... men det är så gär att jag precis fått nytt jobb och ska iväg från och med imorgon och jobba så jag behöver dom när jag ska åka. men jag kan lämna dej alla mina uppgifter du vill och behöver och jag är ärlig till 1000 de ser du på kortet med=) hade de inte varit så att jag skulle iväg så hade jag gärna skickat den innan du satt in pengar... kommer tillbaka snart ska svara i tele

För alla de icke-msn-människor: "kortet" är alltså en liten profilbild man automatiskt visar för den man pratar med, i detta fallet såg man en kille och en tjej, båda ~20, som log och gjorde tummen upp. Vilken fantastiskt idyllisk bild. Onekligen såg Fredrik ärlig till tusen ut.
Men få se nu då. Jag sätter alltså in pengar nu ikväll, så du kan ta ut dem imorgon då du ska åka till jobbet, sen nån gång sådär när du har tid skickar du min telefon? Det blir ju fantastiskt. Eller? Var detta det svar jag skulle ge nu? Just här någonstans förvandlades nästan-köp-samtalet till ett otroligt roligt samtal, som jag absolut inte tänkte avsluta. Det absolut enda sättet att få tag i resepengar till denna morgondagsresa var alltså att försöka sälja en iPhone lite sådär lagom hastigt? Här föreslog jag något om att kanske låna pengar av förslagsvis nämnda farmor och farfar, för den viktiga resan. De skulle väl säkert förstå?

haha de har jag försökt med redan tyvärr =( men vill du inte så vill du inte för försöka sälja till någon annan då =( men du sk veta en sak att jag har blivit lurad så många gånger att om mn fick göra saker som man inte får ja du vet vad jag menar så hade jag gjort det. jag och tjejen ska ha barn om en månad så jag ska bli pappa och allt så jag har de att tänka på så jag skulle aldrig någonsin lur
du kan vara helt lugn

Här kommer de tuffa argumenten in. Dels någon form av underliggande hot (?), dels den typiska försäljargrejen för att få kunden att slå till utan att tänka längre (ni vet, den där "ohwell, om du inte ska köpa så visst, då går jag vidare NU, för det finns ANDRA som säkert vill ha"), dels triumfkortet att man som blivande pappa garanterat inte har tid att lura någon. Vad blir man för förebild om man lurar folk, liksom? Nej, jag kan nog känna mig helt lugn. Om Fredrik säger det, så är det nog så.
I learned alot from the Cake. Do not trust. All is lies.

Avslutningen, How to steal an iPhone, #3, finns här.

How to steal an iPhone, #1.

Disclaimer: jag vill på inget sätt indikera att det är rätt att stjäla iPhones. Andra telefoner är okej att knycka, då dessas ägare förmodligtvis vill byta till iPhone och behöver bara ett skäl till detta, typ "någon stal min telefon".

Inte en disclaimer, men likväl ett stycke i början: tänk vad enkelt det kan vara att skriva saker om man faktiskt bryr sig om vad som ska stå. Ägnade en ungefärlig vecka åt att skriva 400 ord om något kinesiskt, medan en matpaus räckte för att slänga ihop 1500 ord om detta. Det blev så pass långt att jag skapade tre delar. De autopubliceras lite nu och då. Läs och bli varnade.

I min mörka tid mellan iPhone 1 och nyinköpta iPhone 2, levde jag (ytterst förvånande) utan iPhone. Detta var en tung period som varade i säkert några dagar, minns inte riktigt, jag levde väl i dimman eller dylikt. Innan jag beslutade mig för att köpa ny i butik undersökte jag först marknaden för begagnade iPhones via säg Blocket, och detta var onekligen intressant. Jag är ingen köpa-begagnat-på-blocket-människa, och har alltid undrat hur man litar på människor och hur betalningen sker etc. Nu vet jag.

Man litar inte på människor.

Nu kanske det kan kännas hastigt att tänka så för en enda upplevd blocket-kontakt, men faktum är att det var tre stycken kontakter, alla som kändes otroligt bluffiga. Den kontakt jag kommer presentera nedan är den som dock tar priset. Och det värsta med det hela är ju förstås att jag aldrig kommer få veta om det var blufferi eller ej. Jag kanske bara råkade komma i kontakt med en väldigt pengabehövande och ärlig människa, som ville sälja en telefon. Om det är så, så ber jag så hemskt mycket om ursäkt till dig, Fredrik. För det sa du ju att du hette.


Läget är följande: kontakt via Blocket för en ny iPhone 3G 16Gb, oöppnad förpackning, med originalkvitto, pris en sisådär FYRA tusenlappar under butikspris, så aningen FÖR bra redan där. Men visst, skadar ju inte att försöka. Jag är trots allt en levande kombination av otroligt godtrogen + lita inte på något. Skickade ett mail, fick ett svar rätt snart med en msn-adress för mer kontakt. Aningen sämre medium än telefonen för kommunikation, och telefonnummer saknades, men vadå, människan hade ju inte öppnat telefonlådan och jag hade ju ingen då den var stulen, så visst, låt gå. Min första riktigt stora känsla om att något var riktigt riktigt fel, var då vi startade igång en msn-konversation. Denna typ skrev alltså i röd-rosa Comic Sans. För att få in känslan av hur rysningsskapande detta verkligen är, tänker jag inte skriva något som ser ut så, det vore ett brott mot alla världens grafiska designer, men istället upprepa slutet på föregående mening i slow motion: Rööd-roosa. Coomic. Saaans.

Nåväl, jag har lärt mig att det är oartigt att avbryta ett samtal beroende på motpartens typsnitt, så jag inleder telefonsnacket lite försiktigt och hör mig för om varan, fanns alla grejer såsom kvitto och sånt med etc. Svaret lyder:

Japp allt finns med fick den i pressent av farmor och farfar så jag vill inte använda den är nöjd med den jag har

Sådär. Tecken nummer två. "Är nöjd med den jag har"? Har man en icke-iPhone kan man omöjligt vara nöjd med den om det finns telefoner som iPhone, duh. Finns bara två förklaringar här, antingen har personen i fråga redan en iPhone och i så fall är detta konstigt formulerat, alternativt är mänskan en bedragare utan dess like.
I learned alot from the Cake. Do not trust. All is lies.

Nästa del, How to steal an iPhone, #2, finns här.

Nu har jag köpt droger.

Det är sant. Det har slutligen blivit av och det var en intressant och lärorik, om än lite läskig upplevelse. Har funderat på det länge, men det kändes inte helt som min grej, riktigt. Torsdagen var dock Dagen. En anonym klasskamrat (Robin) hjälpte mig genom hela processen, då han handlat flera gånger förut, tack för det. Utan ditt stöd hade detta inte blivit av.

Vi tar det steg för steg:

  • Närma dig försäljaren (en kvinna, så mycket för mina fördomar kring drogindustrin) försiktigt, åkalla ingen onödig uppmärksamhet: detta är något som många gör varje dag, bete dig normalt.
  • Specificera varan först: betalningen kan variera, så inled inte med att vifta med pengar. Var artig.
  • Specifiera i samma veva den önskade mängden. Var tydlig. Inget "ungefär" eller "kanske" - du ska vara bestämd.
  • Utifrån detta kommer du få veta ett pris: PRUTA INTE. Sagt pris gäller. Kontant betalning gäller också, eller, som man kallar det: Cash-in-hand only. Som du säkert förstår, så är detta ingen bransch där man vill uppge någon form av autogiro - man vill ju inte precis skaffa sig ett beroende..
  • När du fått bekräftat att de pengar du gett över är korrekt uppräknade, är din kontakt med säljaren över - en nick och du ska nu snabbt vidare till steg 2: distributionen.
  • Distributionen är obemannad och det är här det gäller att tänka på två saker:
    Dels att man måste kunna tekniken, nutidens fördelning är tekniskt krävande och själv hade jag naturligtvis inte klarat av detta steget.
    Dels så ska man INTE plocka åt sig mer än vad man betalat för. Detta är så viktigt att det får en egen punkt.
  • Du ska INTE plocka åt dig mer än vad du betalat för. Det kanske kan verka lockande då det är "självbetjäning" - men skenet bedrar. Detta är en omfattande verksamhet. Du kommer skaffa dig ovänner, om jag säger så. Ingen nämnd, ingen glömd. Det kan vara det största misstag du hinner begå i ditt liv.
  • Varan ska nu inte vare sig användas eller smakas på plats. Du har i och med betalningen gått med på att lita på kvalitén. Det är trots allt du som vill köpa.
  • Smidiga diskreta förpackningar finns tillhanda att förvara varan i, använd dem. Plocka även gärna åt dig till exempel några pappersservetter, detta knep använde sig min anonyma vän av och det är otroligt listigt då man ska hantera denna typ av gods.
  • Ta dig därifrån utan att skapa någon oreda.
  • Klart: Du har lyckats med ditt första drogköp!

Steget efter att köpa droger är att använda droger.

Men mitt samvete hade redan fått för mycket att göra för en och samma dag: att köpa var svårt nog. Jag placerade förpackningen på ett bord en bit bort, satte mig ner och tittade på den. Jag kunde känna doften. 5 minuter senare gav jag bort alltihop till en tillförlitlig bekant.

Det var nog bäst så.

Kakan är en drogaktig lögn.

Henrik, du är skyldig mig en kopp kaffe. Men en kaka går också bra.