Novell: Bevismaterial 63-115b

– Det tar tid att skriva en hel bok, faktiskt.
– Okej, så skriv en novell då.

Så nu blev det så istället. Här kommer en berättelse om ett par som åker på kryssning. Inga fler spoilers.


Dag 0

Det här känns väldigt skumt.

Vem skriver dagbok i vuxen ålder? Vad är poängen med att skriva om ingen kommer läsa? Finns det kraft i själva skrivandet?

Ingen aning. Men antar det är vad psykologen siktar mot. Jag har nämligen fått hemläxa. Eller medicinering, beroende på hur man vill se det. Jag ska dokumentera det som händer mig, i strukturerat format, till vi träffas nästa gång.

Kalla det vad du vill, men det är ju uppenbart Skriva Dagbok.

Nu kanske jag låter onödigt negativ. Och jag skriver ju faktiskt redan, så tänker absolut ge det här ett försök. Min “läkare”, om han nu är det, gav mig även piller, och jag mår redan lite bättre. Är aningen svag för placebo.

Enligt instruktionerna ska jag notera ner vardagliga saker, men även om det är något som stör eller oroar mig. Det ska hjälpa mig att komma tillbaka till mitt normala jag.

Vad man nu menar med normala jag.

Oavsett vilket kommer det underlätta med sjukskrivning. Sju veckor. Absolut värt det, trots att det blir dyrt. Jobbet har förvärrat absolut allting.

Så vad stör jag mig på? Inget speciellt idag, faktiskt. Orolig för något? Absolut. Det finns några saker, men de är alla kopplade till det jag är mest taggad på: kryssning!

Jag och Tina ska åka på kryssning tillsammans. 34 dagar, utgår från England, stannar på massvis med ställen kring Medelhavet. I slutet åker vi över Atlanten. Otroligt lång tid att spendera på en båt. Men Tina hävdar att båten är mer som ett samhälle: massvis med folk, restauranger och aktiviteter. Dessutom ska det finnas flera pooler. Så utvilad bör jag kunna bli. Kanske snarare lite av ett problem med rastlöshet. Får se hur det blir med “aktiviteter”. Hoppas det är mer än den typiska charter-resan där de spelar bingo och eventuellt kan fixa fram lite karaoke.

Det var Tinas idé, det här med kryssning. Hon älskar havet, älskar båtar och har varit på flera kryssningar, men inte på senare år. Inte en enda gång sedan vi träffades. Så om en kryssning får henne på bra humör, då lär det göra mig på bra humör i andra hand. Så vi ska prova. Vad kan gå fel med All Inclusive och total avslappning i en månad? Jag ska försöka att inte tänka på systemutveckling en enda gång. Packar inte ens datorn. Skriver för hand, med bläckpenna och block, som om jag lever på medeltiden. Det är möjligt att det kommer begränsa mängden dagbok jag orkar peta ner, men så får det vara. Dessutom lär det inte vara något vidare wifi ute på havet.

Imorgon åker vi!

Dag 1

Imponerad. Båten är gigantisk. Otroligt mycket större än jag tänkte. Och det finns så mycket av allting! Aldrig en, alltid flera. Restauranger, barer, pooler, våningar, man kommer behöva lära sig navigera.

Det är sent så hinner inte skriva ordentligt ikväll, får återkomma mer om vad som finns på båten imorgon. Vi har inte hunnit se hela utbudet heller. Men det är lovande. Nu är vi i hytten som är större än man kunnat vänta sig, och normalt välutrustad: TV, kylskåp och kassaskåp, men inget spexigt i övrigt. Men det verkar duga för Tina, så då duger det för mig. Vi betalade inte för balkong, då man ändå inte kommer hänga speciellt mycket i hytten.

Sängen är rätt smal för två personer kan man tycka. Hade inte varit problematiskt för en helg, men det blir lite annat tänk då man faktiskt ska bo någonstans en månad.

Men det löser sig. Klockan är nästan midnatt och jag är faktiskt lite speedad kring att komma ut imorgon. Det finns en broschyr över utbudet men känner att jag inte vill spoila alltihop, utan upptäcka på egen hand. För det finns definitivt tid för det.

Det här kan blir bra!

Dag 2

Det här med all inclusive, det kan man lära sig leva med. Att betala i förväg, det är befriande. Betala en gång, lev fritt i fyra veckor. Inga bekymmer. Lite Lejonkungen över det hela. Damn, how good was that movie. Passerade idag en bio på båten, vi kanske måste prova den också.

Skrev jag att det ryms över tre tusen passagerare? Det är större än samhället jag växte upp i. Man blir lite provocerad att inte fler gäng i zombiefilmer bosätter sig på kryssningsfartyg. Det skulle finnas plats för att odla och ha djur och allting. En aningen mer realistisk Noas Ark.

Gillar kryssningskonceptet hittills!

Dag 3

Man vänjer sig fort. Antagligen mänskligt. Lär sig hitta på båten, vet vad som smakar bäst på buffén, hittar sina rutiner. Det går se rutiner i allt. Och Tina passar verkligen in perfekt. Hon är kapten Jack Sparrow av kryssningsbåtar, har redan lärt känna personalen och störigt många passagerare. Det är som att hon vore på en klassåterträff.

Varje dag hittar man något nytt också. Finns tydligen ett bibliotek, ifall man inte packat nog med pocketböcker. Och vad sägs om det här: det finns ett bröllopskapell. Tina log lite extra då vi gick förbi. Är det läge? Menade hon det? Jag är inte så intresserad av giftemål, egentligen. Men då kanske en sån här lösning vore optimal?

Imorgon händer första dagsutflykten, dessutom! Just när man börjat lära sig lite rutiner skakar vi om systemet: Cadiz, Spanien, är första stoppet, och man får kliva av mellan 11-21. Lagom tid för att ha “varit i Spanien” om någon frågar. Tina har ju då givetvis redan varit i Spanien flera gånger. Men jag är ändå taggad!

Maten på båten är förvånande bra. Det är skumt då man inte betalar efter sina måltider, för då känns det svårare att ta något på allvar som en “fin restaurang”. Priset är ju det som gör mat fin, menar jag. Men trots brist på priser är nog “Michelangelo Dining Room” båtens finaste ställe. Så har fixat en bokning, då det ju faktiskt är lördagskväll ikväll. Även om veckodagarna flyter ihop här. Pun intended.

Ikväll kanske är en speciell middag. Tur jag packade min skjorta.

Dag 4

Idag hade kunnat bli en bättre dag.

Vet inte hur jag ska börja.

Tina är försvunnen. Nu är klockan snart 03 och hon är inte tillbaka i hytten. Låt mig försöka förklara läget.

Jag gick iland i Cadiz. Själv. Tina mådde dåligt i morse. Kanske drack vi för mycket i går. Men mer humörmässigt än fysiskt, uppfattade jag det som. Så jag gick iland själv, det blev helt enkelt ett sätt för oss att skapa lite egentid. Tina har ju ändå redan sett Spanien.

Men när jag återvände till båten, lagom till middagstid, var hon inte i hytten. Och nu har hela kvällen passerat utan att jag varken sett henne i hytten, på båten, eller pratat digitalt. Inga SMS eller telefonsamtal. Hon ser inte ut att ha varit online på Facebook eller Instagram på över tjugofyra timmar, så något är definitivt fel.

Förvisso är ju det här nätverket rent ut sagt bedrövligt, så är väl inte helt orimligt om man tänker efter.

Och det är ju en gigantisk båt. Hon kan ha bakis-somnat vid en pool. Eller träffat ett härligt tjejgäng som hon råkat gå ut och ta några drinkar med, i och för sig. Det vore likt henne.

Vi är inte bäst på kommunikation.

Och visst, vi var faktiskt inte helt överens under slutet av middagen i går. Serveringspersonalen kanske skulle kallat det för att vi bråkade, men vad vet de om hur vår relation fungerar.

Vi är speciella, helt enkelt. Vi kan vara högljudda, upprörda på varandra, och därefter släppa det nolltid. Vi gillar att argumentera. Tina är riktigt vass då hon kommer igång.

Var hon argare än vanligt i går?

Nej.

Men visst, hon kanske ville ha lite luft. Metaforisk luft, utöver havsvindarna. Jag ger henne lite mer tid. Det är ju inte som att hon kommer kunna gå någonstans.

Dag 5

Fortfarande inte hört från Tina. Fortfarande inte online på sociala medier, vilket nog är det märkligaste av alltihop: vad gör hon på båten om hon inte passivt-aggressivt sitter i en undangömd solstol och scrollar?

Något måste ha hänt. Jag har provat ringa henne flera gånger och det går fram signaler, men inget mer. Ignorerar hon mig? Så här länge? Har hon bosatt sig på en solstol? Må vara att hon kanske gick ut i går kväll innan jag kom tillbaka, men att inte dyka upp överhuvudtaget i dag?

Hennes packning är ju kvar här i hytten, orörd, egentligen. Till och med hennes laddare. Och det vet vem som helst att man inte kan leva speciellt länge någonstans utan laddare. Vems laddare använder hon just nu, om telefonen fortfarande kan ta emot signaler?

Hon kanske är konstant social, med nya vänner. Hon brukar vara bra på att hitta såna.

Har hon träffat någon?

Fan.

Det finns ju 3000 pers på båten, och nattklubbar och annat skit. Såklart hon har träffat någon. Det vore så jävla typiskt. Båten full med singlar som inte bryr sig eller frågar om var hon egentligen bor under resan.

FAN!

Visst, Tina skulle väl inte göra så. Vi har ju en femårig historik. Men det börjar ju vara snudd på orimligt länge det här. Klart man får ha egentid, men nu är vi ju på dag två av egentid, vilket snarare gör det till egendagar.

Tänk om hon ändrade sig, hängde på in till Cadiz ändå, och blev kvar där? Råkade ut för en olycka?

Fast hennes skor är fortfarande i hytten. Hon lär knappast lämnat båten med flip-flops.

Jag har dessutom varit förbi Medical Facilities, som det så spexigt kallas, och de hade ingen Tina i lager. Överlag var det tydligen för tidigt på resan för att börja få in skadorna, lät det som.

Om jag inte får tag i henne tills imorgon måste jag ta kontakt med båtpersonalen. Efterlysa, eller så. Men jag är rädd att Tina skulle bli fullständigt rasande om jag gjorde det, då hon bara argt har valt att undvika mig för ett tag. Inte bästa sättet att släta över ett bråk, om man säger så.

Imorgon. Hon får till och med imorgon på sig.

Dag 6

Tina är definitivt kvar på båten. För nu är hennes packning försvunnen. Jag lämnade hytten tidigt imorse för att kolla runt efter henne. Passerade alla fyra pooler, kollade utkiksdäcket och casinot. Inte för att hon väl skulle gå till casinot. Men det är mysigt där. Allt plingande. Påminner om ljudet av SMS som ramlar in.

Inte för att det är det enda jag väntar på, eller så. Men ändå.

Hur som helst. Jag kan ha råkat bli där några timmar. Väl tillbaka i hytten är hennes grejer borta. Allting: väska, skor, tandborste, ihopplockat och försvunnet. Dörren var låst (förstås) och det är den fortfarande, så hon har tydligen behållit sitt nyckelkort.

Så de goda nyheterna är ju att hon inte ramlat över kanten. Eller blivit kidnappad i Spanien.

Den dåliga nyheten är att hon uppenbarligen fortfarande är riktigt arg.

Jag kollade med administrationen och det fanns bara två lediga hytter att boka på hela båten. Men då hon redan hunnit före mig kändes det lönlöst att boka dem. För var ska hon annars ta vägen? Det är ju tre veckor kvar.

Det kan ju förstås finnas folk som glatt delar med sig av mer än bara sin hytt, intet ont anande att jag sitter här och stirrar på ett glas med bara en tandborste.

Men å andra sidan stannar båten på Malta i morgon. Och det vore ju förstås ett tredje sätt.

Jag borde försöka hitta henne. Det vore väldigt bra att hitta henne innan dess.

Dag 7

Vågade inte gå iland. Vill inte riskera att hon lämnar båten utan att prata med mig. Det vore väl inte likt henne, egentligen. Men nu har det gått så pass mycket tid att det inte finns några tvivel: hon vill inte ha med mig att göra.

Om jag bara kunde få prata med henne? Förstå vad som hände? För inget speciellt hände, egentligen, vi var bara oöverens om saker sådär som man är då man varit ihop i sex år.

Inget speciellt hände. Hon är bara försvunnen. Och inte verkar hon gått iland på Malta heller, för jag övervakade bokstavligen landgången i sju timmar. Nu är jag hungrig som aldrig förr. Åt ingen frukost i morse heller, då jag försökte hinna med en runda att spana efter henne vid de mest rimliga ställena, och sedan öppnade landstigningen.

Hon skulle förstås kunnat klä ut sig och smyga i land, men jag har ju koll på hela hennes packning. Bara svart, vitt och en utstickande gul topp, så inget att jobba med i kamouflagesammanhang.

Det går ju i och för sig både shoppa på båten, och byta hårstil för den delen. Undrar om det är så hon gjort? Har hon förvandlat sig till någon jag inte känner igen?

Löjligt. Givetvis skulle jag känna igen henne.

Men vore ju inte en heldum idé att dubbelkolla med skönhetssalongen ändå.

Sjö-nhetssalongen, som den borde hetat om inte allting här har löjliga engelska namn. Jag menar: vem döper en restaurang till Horizon Court?

Imorgon ska jag prata med frisörerna och se om de träffat på Tina.

Dag 8

Så pass varmt att man får ångest bara av att existera i solen. Som om man inte hade nog med problem. Mitt besök till frisören gav absolut resultat. Jag visade en bild på Tina och de skakade först på huvudet. Men då jag förklarade att hon kanske bytt utseende och numera ser ut som vilken vit blond tjej som helst, då förstod de och förklarade att hon antagligen varit där. Lite osäker på detaljerna, engelskan var helt ärligt lite knackig från båda hållen.

Men vad hjälper det? Annat än att det bekräftar min teori: hon försöker verkligen, verkligen undvika mig.

Trodde jag hade hittat en ledtråd idag: såg hennes handduk på en av solstolarna. Så jag stod diskret och väntade tills hon skulle komma tillbaka, men istället dök en annan kvinna upp och la sig där. Delar de redan på alla ägodelar, eller har hon gett bort alla ägodelar som påminner om mig?

Jag följde efter kvinnan då hon lämnade någon timme senare, och hon mötte upp en trebarnsfamilj för mat. Ingen Tina deltog. Kan ju också hända att det finns fler personer med mörkblå handduk.

Kommer Tina försöka lämna båten, eller hålla sig undan hela vägen till USA? Imorgon stannar vi vid nån grekisk ö. Om hon inte gick iland på Malta lär hon väl inte gå iland här heller. Eller så är det precis så hon tänker, att jag ska slappna av och sluta övervaka landgången? Bäst jag plockar med mig något ätbart den här gången. Morgondagens öppning är enligt schemat elva timmar.

Dag 9

Strukturen på den här resan är uppenbarligen en scam. Jag blev nästan försenad till landstigningen då det blev stökigt i samband med att jag plockade med mig matsäck från frukostbuffén. Tydligen är det inte uppskattat att lasta med lite extra i väskan, trots att jag betalade för “All Inclusive”, och om inte det är en scam så vet jag inte vad. Dessutom betalade jag ju för två All Inclusive, och vem vet om den andra halvan fortfarande utnyttjas.

Men det är inte ens det värsta: när jag strax innan elva skyndar mig till landgången är den redan öppen! Tydligen var vi framme och började släppa av folk redan vid tio, och “det är det nya schemat”. Så det schema jag har, det FYSISKA schema jag kan peka på, det är tydligen “fel”. Trots att jag ser det framför mig. Jag har ju bevis här. Tina har fabricerat ett inkorrekt schema, antar jag? Hur annars skulle hon få en lucka att smita av båten? Hon vet ju hur duktig jag är på att hålla koll på tider och planering.

Mycket nytta jag har för det, då jag går i såna enkla fällor. FY FAN!

Misstänker dock att hennes Greklandsresa blir längre än hon tänkt, ifall hon faktiskt smet av båten: båda våra pass finns nämligen kvar i hytten, i det lilla kassaskåpet. Och det var jag som satte koden, en kod jag bytte direkt då hon lämnade hytten. Fråga mig inte varför. Kanske intuition. Men så blev det, och tacka mig själv för det - annars hade hon väl suttit på ett Greklandsflyg nu.

Frågan är ju dock om hon snarare tänker vänta tills resan är slut med att sticka iväg? Utnyttja min all-inclusive-bokning, ragga på främlingar i sin nya fräscha hårfärg, inte ett problem i världen, och sedan hamna i USA utan att lagt ut en krona. Det vore ärligt helt i linje med hur Tina opererar.

Jag måste helt enkelt leta mer. Måste hitta henne innan månaden är slut.

Visst bör det finnas övervakningskameror på båten?

Dag 10

Jag börjar vara obekväm med tanken på att Tina har kvar sitt nyckelkort. För om hon inte får tag i sitt pass, då kanske hon hämnas och tar något annat istället. Kassaskåpet rymmer inga större mängder. Pass och plånbok, telefon, och mina piller. Inte för att jag tror hon skulle sno mina piller, hon är ju ingen dåre. Men denna medicin har verkligen gett bra resultat, så jag låser in den ändå varje morgon.

Telefonen har jag ingen nytta av då hon inte svarar, verkar lagt av med sociala medier, och nätet är så bedrövligt att jag inte får ut något underhållande från den. Vem betalar 13 000 för en telefon som inte går ha till något användbart utan internet? This guy.

Båten stannar nu i praktiken dagligen på något nytt ställe. Idag Turkiet. Har dock helt övergivit den spaningen, då det redan kan vara för sent. Jag är dessutom mer och mer övertygad om att hon är kvar på båten. Så varför ska jag leta henne i Turkiet?

En del av mig vill stanna och övervaka hytten hela tiden. Fånga henne i akten. Men det känns också orimligt. Jag måste ju äta. Och kanske njuta lite, lite av den här jävla resan också. Svårt, dock, när jag hela tiden rycker till när någon liknar henne. För NÅNSTANS är hon ju. Hon kan inte undvika mig hela tiden. Om hon inte gömmer sig i en annan hytt, men då blir ju hennes resa också förstörd. Och kryssnings-älskaren Tina skulle inte låta det hända.

Tänk om hon har en hytt med balkong nu?

Givetvis har hon nästlat in sig i en hytt med balkong. Så hon ändå sitter och njuter i solen, utan att jag kan hitta henne.

Jag behöver komma ut på en balkong, så jag kan spana på andra balkonger.

Dag 10 (forts)

En sen uppdatering: balkongspåret gav inget resultat.

Först och främst var det knepigare än jag tänkte att komma över en balkong. Det fanns ingen hytt med balkong ledig att hyra, så fick ge upp det spåret. Istället hängde jag kring poolen närmast de flesta balkonghytterna, och försökte artigt fråga folk som solade där ifall jag kunde få kika på deras balkong en sväng. Hade preppat en bra coverstory också om att jag och Tina inte köpt balkong och var nyfiken på om vi skulle göra det nästa gång. Kolla in hur värt det vore, och så vidare. Det gick dock om jag ska vara ärlig riktigt dåligt. Folk var inte speciellt intresserade av att prata överhuvudtaget. Konstigt. Tidigare då jag och Tina gick omkring, och hon förde snacket, då kändes det mer som att vi kände allihop, och vem som helst ville prata med oss.

Hur som helst, jag ordnade ändå ett nyckelkort för en balkonghytt till sist, och skyndade dit. Men väl ute på balkongen kunde jag ju förstås bara se ett tiotal andra balkonger, och fick inte syn på någon Tina. Kan tänka mig det inte skalar bra, att jag ska behöva spana från ett tjugotal balkonger för att få en någorlunda översikt. Måste nog släppa den idén.

Kan dock medge att det är härligt med balkong, men lär mycket riktigt inte ha varit värt de extra pengar de fick betala. Där tänkte jag åtminstone rätt i min bokning!

Dag 11

Tänkte i brist på annat spana en sväng från balkongen idag igen vid lunch. Men nyckelkortet fungerade inte längre, så det fick vara. Istället var jag nyfiken på om man kunde kontakta personalen, lite diskret, och få kika på övervakningsvideo. Man ser minsann kamerorna lite överallt: korridorer, restauranger, pooler. För “säkerhetens skull” officiellt sett, inofficiellt antagligen för att personalen ska kunna spana på lättklädda gäster utan att det blir weird. Så besökte personalavdelningen. Förklarade pedagogiskt mitt behov, att jag letar efter min tjej med så-och-så-utseende, som jag vet var ombord på båten i början, men jag nu inte kan hitta.

Personalen var minst sagt ohjälpsam.

Jag börjar misstänka att de är på Tinas sida. Hon har ju varit på ett flertal såna här resor, trots allt. Och om hon känner några i personalen, då är det antagligen tillräckligt för att de alla ska höra till Team Tina och låtsas som ingenting.

Jag VET att hon finns på video i det där systemet. Men hur kommer jag åt den?

Dag 12

Nu är det krig.

Om jag tvivlade på vilken sida personalen var på innan, är det nu hundraprocentigt tydligt. De är på hennes sida. Case and point: de har plundrat mitt kassaskåp och bytt koden.

Jag skulle inte varit så naiv och frågat dem rakt ut om övervakningsfilm. Dumt dumt dumt.

Vad innebär det? Tina har sitt pass igen. Om två dagar stannar vi i Cartagena, Spanien, och hon får ännu en chans att smita iväg. Men å andra sidan, nu då hon vänt hela båten mot mig finns det väl ingen anledning att lämna.

Att min telefon är borta, det spelar ingen roll. Den gav ju ändå ingenting. Däremot att jag inte kommer åt mina piller: mer problematiskt. De har varit hjälpsamma, det går inte komma ifrån.

Men vad kan jag göra? Jag kan uppenbarligen inte gå till personalen, då de bara skulle skratta åt mig i smyg, och mumla något om att de inte har tid med kassaskåpsöppnande förrän dag 22, eller något. Fy fan.

Nej, det är tydligt. Dags att börja behandla personalen som mina fiender. För är du inte med mig på den här båten är du uppenbart emot mig. Och det är ingen rättvis fördelning av passagerare, det visar sig mer och mer för varje dag som går.

Dag 13

Jag har börjat kartlägga personalens rörelsemönster. De beter sig uppenbart skumt. Det verkar finnas en “vaktrotation” av personal som med jämna mellanrum passerar utanför min hytt, och på däck vid båda sidorna där man kan ta sig ut från boendekorridoren. De försöker vara diskreta, men jag är bra på att se mönster. Det här är organiserat. De håller mig under uppsikt. Undrar om jag är säker i hytten? Att den går att låsa stoppar ju uppenbarligen inte de som arbetar här.

Jag skulle behöva hitta ett annat ställe att sova på. Ironiskt, att det bara för några dagar sedan var det problemet Tina hade, och uppenbarligen löste. Om man bara hade kunnat fråga henne om råd.

Det hade ju löst en hel del, i och för sig, om man kunnat fråga henne om diverse saker.

Är det dags att göra som Tina? Charma någon intet ont anande singel-passagerare och flytta in med dem? Har jag karisman för det? Tina har det, definitivt. Jag däremot känner mig oklippt. Och vågar inte gå till frisören ombord, då den räknas som personal. De ska inte få mig så enkelt som att jag artigt går och sätter mig medan de plockar fram vassa saxar. Man är ju inte dum.

Jag har ju dock en rätt enkel frisyr i grunden, den råkar bara växt ut lite. Kanske ska göra en insats själv? Två flugor i en smäll: jag skulle inte vara negativ till att få tag i något vasst, för självförsvar. Hört det pratas en hel del bland gästerna på sistone om att det verkar förekomma inbrottstjuvar. Bäst att ta det säkra före det osäkra.

Dag 14

Det var förvånansvärt enkelt! Både att plocka åt sig en sax från frisören, och att putsa till sin egen frisyr. Otroligt att man betalat tusentals kronor för detta genom åren. Visst, tog kanske lite längre tid, och nacken var lurig. Men inte tusentals-kronor-lurig!

Känns bra att jag kommit över en sax också. Inser att det förstås vore säkrare med en riktig kniv, och helst en vassare sådan som brukar komma tillsammans med kötträtterna. Men jag litar inte riktigt längre på hur de förbereder sin mat här, då de ser att jag ska äta. Buffén är säkrare. De kan inte manipulera buffén, alla gäster ska ju äta från den.

Tricket är helt enkelt att smuggla undan extra näring från frukosten. Mer diskret än tidigare. Vill inte skapa en scen, vill inte ge dem en anledning att publikt arrestera mig under någon vag pretext.

Nu då man tänker efter är det ju uppenbart varför det blev en scen förra gången jag försökte plocka med extra frukost: de vill att man även äter av restaurangmaten. Den kanske är ett viktigt led i hur de kontrollerar passagerarna. Håller dem lugna och motståndslösa. De är därför de börjat följa efter mig. De har noterat att jag inte ätit på restaurang på flera dagar nu. Jag håller på att bryta mig fri från deras mönster.

Definitivt dags att försöka hitta en alternativ hytt! Charmiga leendet, borstade tänder, solglasögon. Wish me luck.

Dag 15

Det är en förvånansvärt trist och osocial samling tjejer på denna båten. Fega, tråkiga och i största allmänhet inte intresserade av att överhuvudtaget förändra på sina tråkliv.

Eller så är de förstås dåsiga av restaurangmaten.

Det förklarar ju en hel del.

Hur får jag dem alla att sluta äta det som personalen ställer framför dem?

Blir nog svårt. De är för många. Kan inte rädda dem allihop.

Det innebär dock att jag nog får tänka om kring planen att hitta alternativa hytter att gömma mig i på nätterna. Dessa påverkade stackare kommer inte kunna slita sig ur sina zombierutiner.

Jag misstänker att personalen kommer slå till på natten, då de antar jag är som svagast. Så för att kontra bör jag anpassa min sömnrytm en aning. Sova ut i solstol på dagarna, stanna uppe och rotera runt på nätterna, så de inte kan överraska mig i hytten. Det går förvånansvärt bra att sova vid en pool, och det är mängder med ögonvittnen i närheten. Gömmer mig som ett får bland de andra fåren. Men på natten, då är jag en varg.

Dag 16

Lite tröttare än vanligt. Men i övrigt fungerar min nya plan helt okej. Frukostbuffén blir en rejäl kvällsmåltid, sedan aningen skakig sömn vid någon av poolerna (jag roterar så de inte ska se ett mönster).

Värst är då man vaknar upp, fortfarande ganska trött, och inser att det är en sisådär femton timmar till frukosten öppnar igen. Men det är det värt, för att få känna sig trygg. Ingen i personalen har försökt prata med mig senaste dagarna, för de får ingen chans att göra det. Det är civila överallt där jag befinner mig nu.

Förutom på natten. Natten är svår, jag kan inte förneka det. Kasinot är hjälpsamt: det både är varmt, svagt belyst och med en trevlig ljudkuliss, så man kan även sno åt sig enstaka minuter av extrasömn där inne under pretexten att man snurrar på frukter. Och det är nästan alltid folk där. Men det förekommer några småtimmar då det blir så pass tomt att det inte heller känns säkert, speciellt inte eftersom mörkret gör att de lättare kan smyga sig inpå mig innan jag hinner reagera. Jag har därför börjat ta långa promenader för att fördriva sista fem timmarna innan frukost, och att vandra bidrar till att hålla mig vaken. Dessutom får jag mycket tid på mig att tänka igenom mina nästa steg. Och lära mig båtens alla hörn och vrår utantill. Det känns uppenbart varför det kommer bli värdefullt.

Dag 17

Det är möjligt att tröttheten är vad som kommer få mig att falla. Sömnkvalitén sjunker, och med det min vaksamhet. Jag måste anpassa på något sätt. Men hur?

Det är också ett problem att jag inte längre kan gå tillbaka till min hytt. Den är uppenbart en no-go-zone nu. Försökte gå dit för att plocka åt mig lite andra kläder, men givetvis var det vakter där och grävde runt i hytten. Försöker hitta smuts på mig, så de kan agera och låsa in mig under någon fabricerad rubricering. Ironiskt, egentligen, att de låtsades vara städare, då man tänker på det. De letar verkligen efter smuts.

Det säkraste vore nog att gömma mig i plain sight. Hur kan jag bete mig som om jag vore en annan gäst? Sno ett trick från en viss annan person, så att säga.

Steg ett: börja använda det faktum att det ofta förekommer kvarlämnade kläder. Kamouflage. En enkel men effektiv beståndsdel i att försvinna.

Dag 18

Båten har bokstavligen åkt i en cirkel. Efter några dagar av enbart hav är vi nu tillbaka i Southampton, där resan startade. För att byta ut några fattiga passagerare som inte betalade för hela månaden till USA.

Jag betalade givetvis för hela resan. Varför kliva in halvhjärtat? Nej, här tog vi minsann och svalde betet helt och hållet: två veckor till av krångel. Ingen Tina. Ingen hytt. Ingen ordentlig mat.

Men ger jag upp? Stiger jag av? Givetvis inte. De ska inte få mig ur balans. De ska inte få vinna.

Och för den delen har jag inget att hämta i Southampton, vi flög ju dit enkom för att kliva på den här båten.

Och mitt pass är ju stulet.

Det finns en del saker jag måste hinna lösa innan vi kommer till Amerika, kan man säga.

Tur jag har tid.

Men först: bättre sömn. I samband med omstuvningen verkar det faktiskt blivit lite färre gäster än tidigare. Det finns hytter till övers. Hur kommer jag åt dem, utan att behöva ange mitt namn?

Dag 19

Att vara utvilad är nog den bästa känslan som finns. Allting känns mer genomförbart. Tina försvunnen? Hah, vadå, båten är ju inte hur stor som helt. Henne kommer jag hitta. Maten förgiftad? Ja, men det finns ju både frukostbuffé och några butiker, där man kan plocka åt sig om man bara är försiktig. Mina sinnen är på full kapacitet efter ordentlig nattsömn. Mår helt otroligt bra! Det är tydligt att jag inte behöver min medicin längre.

Undrar om det finns en koppling mellan den där “läkaren” och båtbolaget? Vad var det egentligen i de där pillerna? Kanske tur att de råkade försvinna.

Idag: spaningsrunda, införskaffning av lite mer garderob, och några rundor för förnödenheter. Sedan har vi en otrolig bas att utgå från. Optimism!

Dag 20

Pessimism.

Visst, det var en chansning, att plocka åt mig en av de obokade hytterna. Jag tog risken, helt enkelt, att ingen skulle flytta in där under resten av resan. Uppenbarligen var det en felkalkylering, jag kan medge det. Som tur var hade jag inte hunnit samla på mig alltför mycket förnödenheter, då de alla nu gick förlorade. Jag bedömde att det var viktigare att komma iväg kvickt, än att försöka få med mig något. Personalen såg riktigt hotfull ut under förvåningen. Förvåningen kan ju förstås också varit kopplad till att jag tagit mig in i en hytt som varit låst. De underskattar fortfarande min problemlösningsförmåga. Men inte längre. Nu kommer det nog bli hårdare tag. Nu vet de vad jag går för.

Tur jag gjort min hemläxa, och praktiskt taget memorerat hela båtens struktur med hjälp av mina promenader. Jag kan alla övervakningskameror. Det gäller att välja rätt skuggor.

Men oavsett hur bra jag blivit på att ta mig omkring är det störande att min kniv blev kvar i nya hytten. Måste lösa något annat. De kommer inte tveka nästa gång de stöter på mig, den saken är klar.

Dag 21

Har nu en ny bas: denna gång med minimal risk att bli upptäckt. I slutet av en korridor, mellan en trappa och en branddörr, där det verkar blivit en uppsamlingsplats för kartonger. Antagligen har de platsbrist, och någon tog en genväg vid undanröjningen. Sedan blev det praxis och etablerades som en rutin. Jag är tacksam. Här syns jag inte, och ingen kommer förbi och “städar”. Övervakat platsen under några timmar, och det närmsta någon går är vid yttersta lagret, då de bygger på perimetern. Så det känns lovande. Har avvaktat med att flytta in alltför mycket förnödenheter, då det är tidskrävande och jag dessutom börjat vara igenkänd av en del butikspersonal. Måste vara ännu mer försiktig än tidigare. Men en bra bas utifrån några poolhanddukar och jag ser potentialen. Här kan jag äntligen få lugn och ro. Kunna tänka efter, börja arbeta långsiktigt.

Så vad är prio ett?

Tina, givetvis.

Eller?

Jag måste även få tag i mina saker. Behöver få tillbaka mitt pass, mina pengar, om jag inte vill bli strandad i Florida.

Förvisso är jag rätt klädd för vädret där.

Men nej. Jag måste slå tillbaka, på något sätt. Göra en stöt. Var skulle de förvara deras stöldgods?

Antagligen djupt in någonstans på personalvåningen.

Personalvåningen är svårast att kartlägga, då det är låst på vissa ställen. Men inte alla. Jag har så småningom börjat få en bild över hur det ser ut. Men för att komma vidare på ett effektivt sätt behöver jag ett passerkort. Och för att få tag i ett passerkort behöver jag en personal. Och det är ju personal jag jobbar så hårt för att undvika. Ni ser problemet. De rör sig dessutom alltid i grupp, militärt, undviker att hamna i underlägen. Hur ska man ta sig an en sådan situation?

Genom tålamod. Och noggranna studier. De kan se mönster? Jag är the fucking Gretzky av att se mönster.

Dag 22

Jag ser det här som en trestegsplan.

Fas 1: Förstå personalens mönster, kartlägg hur de förflyttar sig, vem som går var, vem som pratar med vem. Vem som verkar mest ensam. Var denna bor.

Fas 2: Zooma in. Fokusera på denna person. Lär mig allt.

Fas 3: Gör vad som krävs.

Sedan får vi se. Men innan passerkort går det inte göra mycket mer än vad jag redan gjort. Känner mig ganska trygg med ny kniv och ett bra lager med mat, men dagarna börjar räknas. Jag måste hinna slå tillbaka tills vi är framme och de tömmer båten. Utan andra passagerare är jag utsatt.

Dag 23

Fas 1: Genomförd.

Fas 2: Genomförd.

Funderar kring Fas 3 nu. Det är mindre uppenbart än man kan tro. Många saker att väga in.

Och jag är helt enastående less på färdiga inplastade mackor.

Dag 24

Jag har gjort det.

Jag har ett passerkort nu.

Nu gäller det att ta vara på den tid jag köpt mig. Det blev lite stökigt. De kommer märka det ganska snabbt. Jag har en natt på mig. Skriver mer, senare, om jag kommer ut igen. Ur askan, som man säger.

Dag 24 (forts)

Jag undrar om det finns en annan, mer diskret personalvåning någonstans. Där de faktiskt håller sina samlingar, och förvarar värdesaker. För nattens äventyr gav skrämmande lite resultat.

Den “officiella” personalvåningen var nästan helt obevakad. Behövde röra mig försiktigt ett par gånger, men det kändes mest som att jag bara såg trötta nattvandrare som inte riktigt tog det hela på allvar. Skrattade så man hörde dem till andra sidan båten. Misstänker de kommer råka illa ut när det hela summeras och någon ska skyllas på.

Men för att någon ska skyllas på, måste jag ju lyckas med något. Och där går jag bet. Fanns inga tydliga säkerhetsrum, inga givna ställen att genomsöka. Det liknade mest matsal och vilorum och generiska lagringsutrymmen. Noterade i det stora hela inget misstänksamt eller mystiskt, vilket givetvis i sig är misstänksamt och mystiskt.

Något är fel. Det finns en illusion av “normal personal” som de uppehåller väldigt framgångsrikt. Vill förstås inte att gästerna ska inse alltför lätt vad som pågår.

Så hur agerar de egentligen? Var tar de vägen? Jag har lagt en hel del tid nu på att följa efter personalen. De rör sig nästan bara i samma mönster. Finns det en mindre skara, mer exklusiv skara, av elit-personal? Som har bättre access och tar sig in i de riktigt intressanta delarna?

Hur hittar jag en av dem?

En sak är säker och det är att jag kom över ett meningslöst passerkort. Trist, med tanke på omständigheterna. Slöseri. Slängde det över relingen för att minska spårbarheten en aning, men det är inte mitt största problem. Det är tiden. Tiden att komma åt dem. Jag är inte ett dugg närmre än i förrgår. Jag måste tänka nytt. Måste hitta något jag inte tänkt på.

Kan det vara så att de som egentligen styr över denna båten är förklädda som vanliga, hederliga passagerare?

Då finns det plötsligt en HEL del nya misstänkta. Och otroligt mycket mer mark att täcka.

Fan. Inga bra insikter som inte även medför nya svårigheter.

Dag 25

Som ett led i att motverka mig har de ändrat färdplanen. Idag skulle vi egentligen stanna i Portugal, men av någon anledning är vi “inte framme ännu”, enligt några passagerare jag lyssnade på. Det ska vara först i övermorgon vi kommer dit. Uppenbarligen ett sätt att sänka tempot. Ge dem mer tid att hitta mig. Som om jag hade tänkt hoppa av. Vore väl just typiskt, att gå igenom allt detta för att sedan bli lämnad i Lissabon då de ser att jag inte längre är ombord.

De har även höjt säkerheten på båten. Personalen verkar orolig. Kanske är det så att det finns mer problem här än jag tidigare noterat: det mumlas om försvunnen personal. Är det något som det hemliga styret skulle genomföra? Kom någon på dem mitt i något oförlåtligt? Vadå?

En sak är säker. Och det är att ingen går säker. Otroligt tacksam att jag har min kniv att skydda mig med.

Dag 26

Hopplöshet, det är vad jag känner just nu. Det finns helt enkelt för många passagerare. På samma sätt som jag inte kunde hitta Tina, kan jag inte hitta de som beter sig mystiskt bland gästerna. De kan absolut gömma sig här i mängden, precis som jag. Men jag kommer inte hinna hitta dem. Det är för många hytter att genomsöka.

Jag är bokstavligen lost at sea. Vet inte vad jag ska göra.

Jag vet inte ens varför jag skriver längre. Kanske är det enda sättet att hålla mig kvar i verkligheten. Det händer så mycket skumt här. Överhörde en konversation mellan några i personalen som “vägrade arbeta mer” om säkerheten inte höjdes. Och om de känner sig otrygga, lägg då till att jag även behöver bekymra mig för själva personalen. Jag har inte ens lås på min dörr. Eftersom jag inte längre har en dörr.

Det är ett tufft klimat.

Men tuffa klimat, det tar fram tuffa karaktärer. Jag känner mig inte tuff. Men ibland måste man.

Jag har inga andra alternativ. Jag kommer behöva göra som Tina, helt och hållet. Jag behöver bli någon av de andra som redan finns här på båten. Ta över hytt, pass och allting. För den gamla jag, han är fullständigt övertagen, bestulen. Det kanske redan finns nya bankkonton och kreditkort i mitt namn vid det här laget. Den lilla kreditscore jag hade är antagligen försvunnen via SMS-lån.

Nytt dagsmål för imorgon: jag behöver hitta någon som liknar mig.

Dag 27

Hur noga brukar passkontrollanter vara? De är väl trötta och överarbetade de också. Och rent krasst finns det ju mycket som kan ändras, utan att ett passfoto blir ogiltigt: hårstil, hårfärg och skägg, det är ju något vissa ändrar på daglig basis.

Så längd, ögonfärg, kanske någorlunda samma “ansiktsform”, vad det nu betyder. Jag breddar min sökning en aning. Det är svårare än man kan tro det här.

Dag 28

Längd är ju faktiskt något som kan variera. Man har ju olika tjocka sulor, man kanske har dålig eller oväntat bra hållning.

Och vem KOLLAR faktiskt på ögonfärg? Det är ju till och med så att vissa byter ögonfärg med speciella linser, som en modegrej. Kan man nog komma runt.

Dag 29

Jag har äntligen hittat ett mål: en aningen yngre kille, med kortare slickat hår och konstant stort drygt leende. Som tur var ler ingen på sina passfoton. Enda gången den lagen varit användbar.

Nya jag bor själv i den minsta av innerhyttar. En sån typisk festarhytt, där man inte utnyttjar rummet mer än som sängplats. Baserat på rörelsemönster och frukostbeteende är han själv på båten. Eller, själv är väl att ta i, då han uppenbarligen har en förmåga att knyta kontakter med kvinnliga gäster. Men det finns inget grabbigt frukostgäng som möts upp för pannkakor. Majoriteten av morgon och förmiddag är han helt själv, och sover mest.

Det blir perfekt.

Dag 30

Om någon frågar heter jag nu Mårten. Bor i hytt 6207, är tjugosju år gammal och fyller år i början av april. Gillar att festa, sova länge, och tydligen röka också. Och jag gillar skjortor som är aningen långa i ärmarna, som jag alltid viker upp. Jag är från Stockholm, och har B-körkort.

Det gäller att hålla sin story konsekvent.

Mårten. Hytt 6207. Tjugosju år. Från Stockholm.

Undrar vad Mårten skulle göra en dag som denna?

Dag 31

Mårten trivs helt okej här på båten. För att inte sticka ut vågade jag gå till frukostbuffén, uppklädd och in character, och ingen märkte något. Personalen såg inte ut att reagera på att Mårten blivit aningen långhårig och snäppet kortare. OTROLIGT vad gott det är med frukostbuffé. Utbudet man kunde plocka åt sig från 7-11 har bara så många olika alternativ.

Ska försöka fortsätta visa mig publikt. Måste träna. Göra mig bekväm med tanken på att vara Mårten. Måste våga gå till en pool. Men mina nya badbyxor är alldeles för stora, så det blir nog en kompromiss. Även Mårten kan ju få för sig att handla nya saker.

Däremot kan jag bara göra inköp under gränsen för där man behöver skriva in kod. Var ligger den, 200 nånstans? Och jag bär en mobil där face-ID tyvärr inte släpper in mig. Det är några av de problemen jag måste ta tag i om jag ska kunna göra en clean exit. Hur annars ska jag kunna köpa nya biljetter hem?

Det ska bara vara tre dagar kvar tills vi kommer fram till Florida. Men baserat på hur de manipulerat körschemat räknar jag inte med det. Vi ligger efter, och det är ingen slump.

Dag 32

Det är en svår avvägning att vara försiktig, och samtidigt vara Mårten. Påväg från frukosten idag mötte jag någon som verkade känna igen mig. Som Mårten? Jag hälsade och skyndade vidare, men Mårten kanske egentligen skulle stannat och pratat? Och det säger ju sig själv att så långt är jag inte redo att gå ännu.

Det knackade dessutom på dörren idag. Inte städningen, för här har Mårten minsann varit klok nog att säga Ingen Städning Tack. Det börjar lukta lite skumt här inne, men det är en tradeoff jag är villig att ta för frihet.

Nej, vem som knackade vet jag inte. Dörren saknar titthål, och de ropade ingenting. Gav upp efter kanske en halvminut. Men det är problematiskt, att det tydligen finns någon på båten som saknar Mårten, och undrar var han tagit vägen.

Tur det är en stor båt. Man kan som bevisat lätt tappa bort folk. Mårten kanske är och festar på andra sidan, bara?

Dag 33

Mårten är inte långsiktigt hållbar. Det är för många som vet. För många ögon på mig. Jag är inte bekväm med att synas bland folk, inte bekväm med att äta på allmän plats. Och förstår inte varför alla vet, men de VET. Man ser det på dem. Känner det i nacken. Det var en bra kortsiktig lösning, men jag kommer inte kunna gå iland som Mårten utan att stoppas. De kommer undersöka mig. De kommer se igenom Mårten.

Så hur går jag iland? Hur tar jag mig igenom den slutliga kontrollen?

Det gör jag kanske inte. Jag ser inte hur det ska ske. Vi ska egentligen gå iland imorgon, men ingen här beter sig så. Antar de står fast vid modifierade schemat, för att få mer tid att leta upp mig. Hur länge är jag säker i Mårtens hytt?

Dag 34

Som väntat ser vi ingen amerikansk kust. “Sista veckan nu”, var det någon som uttryckte det då ett gäng passerade förbi mig i korridoren. Kan de ha försenat hela båten, alla gäster, en hel vecka, bara för att komma åt mig?

Jag vill inte tro det. Och då är det helt enkelt inte sant.

Det måste vara när som helst nu. Högst en dag till. Vad gör jag då vi lägger till? Kan man försöka springa förbi gränsvakterna? Tackla sig förbi? Jag är inte mitt starkaste jag, då de manipulerat maten jag kunnat äta. Och gymmet är alltför välbelyst, så har inte varit där av rimliga anledningar.

Nej, diplomati eller försiktighet. Våld är aldrig mer än en kortsiktig lösning.

Men vilken diplomati? Vad händer om jag går iland och de noterar att jag inte är Mårten? Nya pass håller ju alla möjliga typer av personlig information. Kollar de en ögonscan eller något? Det måste jag undvika. Det finns nog bara ett sätt: att vara lite lagom problematisk, så de hanterar mig manuellt istället för via maskiner. Och helst inte tar sig tid att kolla noggrant på mig. Eller passet.

Mårten kanske har varit med om en olycka, och är medvetslös?

Nej, inte medvetslös. Då är jag i händerna på personalen för att ta mig av båten, och då kommer det givetvis inte ske.

Men skadad, på gränsen till att jag borde bäras av - men klarar mig av egen maskin? Ett blåöga är blått för vem som än bär det.

Dag 35

Fortfarande ingen kust.

Hoppas det inte tar för lång tid. Vill inte att det här hinner läka alltför väl innan vi är framme. Det var ingen trevlig process, och jag vill verkligen inte behöva göra om den igen.

Jag kan nog inte göra om den igen, och fortsätta hålla mig på egna ben.

Men ingen kan känna igen Mårten, det är en sak som är säker. För Mårten halkade i duschen, i närheten av vassa rör. Och om man kollar på Mårten nu, fokuserar man varken på ögonfärg eller längd.

Dag 36

Ingen kust.

Och det läker sämre än man kunnat tro, det här. Så den goda nyheten är att jag inte behöver oroa mig om att behöva förbättra min yttre förklädnad.

Den sämre nyheten är att vi verkligen, verkligen behöver komma fram nu.

Dag 37

Ingen. Jävla. Kust.

Börjar bli desperat. Försökte fråga en förbipasserande gäst om när vi förväntas vara framme, men den verkade skygg och sprang iväg utan att svara. Antar de även vänt gästerna mot mig, under de senaste dagarna jag spenderat i extra isolering. Bådar inte gott inför landstigningen.

Men oavsett vilket behöver vi en landstigning nu. På en gång.

Dag 38

Jag kan inte vänta på en landstigning. Sover knappt, har börjat få slut på mat i rummet. Kan inte riktigt hämta mer i det skick jag befinner mig i. Jag hade lagrat ransoner för någon extra dag av försening, men kunde aldrig tro de faktiskt skulle försena resan på det här sättet.

Om vi inte är framme imorgon måste jag agera.

Dag 39

Ingen Florida, ingen mat, ingen sömn, bara någon form av feber.

Skulle döda för min medicin just nu.

Men vi måste vara nära. Nära nog för att det ska förekomma andra båtar i närheten? Kanske kustbevakning, eller vad de nu har i USA?

Det är ju ingen jättebra lösning, det förstår jag. Men det är nog enda sättet.

Dag 40

Fortfarande inte land i sikte. Men släpade mig ut, och spanade lite. Tyckte jag såg andra båtar. Så nu är det bestämt.

Jag kan inte vänta. Det går inte. Allt på ett kort.

Vet inte hur kallt vattnet är. Men jag kokar ju praktiskt taget, så bör inte vara ett problem.

Plockade lös en av de där räddningsbojarna på vägen tillbaka. Det tog mer kraft än man kan tyckas rimligt, men skyller på febern. Tur att det är det sista jag behöver kraft för. Nu återstår det bara att flyta.

Kan inte ta med mig några saker. Vill inte tynga ner bojen. Spelar ingen större roll, kommer inte sakna något. Det enda jag sparar är dessa anteckningar. De kan få det svårt på vattnet, men har samlat några påsar och kommer slå in dem i flera lager efter jag antecknat färdigt. Tejpa fast dem runt bröstkorgen, så de inte kan separeras från mig i fallet. Dessa anteckningar är kanske det enda som kommer kunna bevisa situationen för eventuell kustbevakning. Så jag lägger en hel del hopp till okända variabler, jag är medveten om det.

Men den här båten kommer aldrig gå i land.

Jag måste ju göra ett försök?

Håll tummarna.